Scalkextric Exin C-41 Ferrari GT 330

Ett radioföredrag för barn av Walter Benjamin, sänt i Berliner Rundfunk i oktober 1931. 

lisbon-burning2

Har du behövt vänta på apoteket någon gång, och sett ett recept mätas upp? Apotekaren väger alla ämnen och pulver som behövs till den färdiga medicinen på en våg, med hjälp av en uppsättning finkalibrerade vikter, gram för gram.

Jag känner mig som en apotekare när jag talar till er i radio. Mina vikter är minuterna, och jag måste väga upp dem noggrant: så mycket av det ena och så mycket av det andra, om den färdiga blandningen ska bli rätt.

net/67/ff18ead5-483b-49c5-8ab1-b9a50c1e028d

Men jordbävningen som ödelade Lissabon den första november 1755 skiljer sig från andra katastrofer. På flera sätt var den anmärkningsvärd, till och med unik. Och det är om det jag vill berätta för er.

Lissabons förstörelse 1755 var ungefär likvärdig med en förstörelse av London eller Chicago idag. Vid sjuttonhundratalets mitt stod Portugal på toppen av sin epok som kolonialimperium. Lissabon var en av de mest blomstrande handelsstäderna i världen. Hamnen vid floden Tejos mynning var alltid full av skepp, och längs gatorna låg de engelska, franska och tyska – speciellt hamburgska – köpmännens stora handelshus. Staden hade 30 000 hushåll och en bra bit över 250 000 invånare, av vilka runt en fjärdedel omkom i jordbävningen.

Vit - Swarovski @ RoyalDesign

Guld - Emma Israelsson @ RoyalDesign

Ingen var mer fascinerad av dessa häpnadsväckande händelser än den store tyske filosofen Kant, vars namn kanske är bekant för några av er. Vid tiden för jordbävningen var han en ung man om tjugofyra år, som aldrig hade lämnat sin hemstad Königsberg – och som heller aldrig skulle göra det. Men han samlade ivrigt alla rapporter han kunde hitta om jordbävningen, och den tunna bok han skrev om den markerar antagligen begynnelsen för geografin som vetenskap i Tyskland. Och definitivt begynnelsen för seismologin. Jag skulle gärna berätta något för er om utvecklingen av denna vetenskap, från beskrivningarna av jordbävningen 1755 fram till idag. Men jag måste lägga band på mig, så att inte den engelsman vars ögonvittnesskildring jag fortfarande vill läsa för er försvinner i mängden. Han väntar otåligt, för efter 150 år då ingen har brytt sig om honom vill han gärna tala, så låt mig bara säga några korta ord om vad vi vet om jordbävningar idag.

Golden Dream lampskärm från Carolina Gynning

Andra förändringar uppstår av att bergen vittrar sönder, vilket gör dem lättare, och ackumuleras på havsbottnen, vilket gör den tyngre. Stormar som rasar över hela jordklotet, särskilt på hösten, inverkar på jordytan. Och slutligen påverkas jordens yta av andra himlakroppars dragningskraft.

”Men”, säger du kanske, ”i så fall är ju jorden aldrig stilla. Då pågår det jordskalv hela tiden!”. Det har du helt rätt i. De oerhört känsliga instrument vi har idag – bara i Tyskland har vi tretton seismologiska stationer i olika städer – dessa känsliga instrument är aldrig helt stilla. Med andra ord: det är alltid jordbävning, men vanligtvis märker vi det inte.

net/67/15144d1d-ca28-4ef8-92f4-58b297724ffc

I samma ögonblick förmörkades himlen och det blev omöjligt att se någonting. Allt sveptes in i en stygisk dimma, som antingen kom sig av allt damm i luften som de rasande byggnaderna orsakat, eller de stora mänger svavelgas som steg från jordens innandöme. Till slut blev det ljusare, och de kraftiga skakningarna avtog. Jag samlade mig, och när jag började se mig omkring förstod jag att jag hade överlevt tack vare en trivial omständighet: Om jag hade varit fullt påklädd skulle jag antagligen ha flytt ut på gatan, där jag skulle ha blivit begravd under husen som störtade samman.

net/67/b9d783f5-ba70-45cd-8130-b5f20d7226b7

M'stone3 - Mauviel - RoyalDesign

Det var en olycksalig dag, den första november 1755. Katastrofen den bar med sig var av ett slag som skulle göra människan lika maktlös idag som för 170 år sedan. Men tekniken kommer att kunna besegra sådana katastrofer, om än på ett omvänt sätt: med hjälp av förutsägelser. Fortfarande är dock vissa djurs sinnen överlägsna de känsligaste instrumenten vi har. Hundar sägs till exempel visa tydliga tecken på oro dagar innan en jordbävning bryter ut, så människor använder dem som hjälp vid utkiksposter i jordbävningsdrabbade områden.

Detta för mig till slutet av mina tjugo minuter, och jag hoppas att de inte har känts alltför långsamma för er.

 

Översättning: Therese Bohman

Texten är lätt förkortad. 

 

 

 

vidlyftig representation, strippor och champagne*

Halsbandet är rodiumpläterat och har en justerbar längd

Klockans mått är 19x30 millimeter

Idag läste jag den tredje texten om ”I love Dick” i DN, jag förstod att det skulle bli så här. Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” som den nämns tillsammans med i DN idag är mycket bättre. Jag läste ”I love Dick” för att jag ville förstå vad det var som var feministiskt med den: när blir en roman en feministisk roman? tänkte jag – men det fattade man snabbt i just det här fallet. Men jag undrar fortfarande när en roman i allmänhet blir en feministisk roman! Är ”Den högsta kasten” en feministisk roman? Är min kommande roman en feministisk roman? Jag har en känsla av att en kvinna måste vara besatt av en man på rätt sätt för att det ska vara feministiskt? Alla romaner om kvinnor som verkligen vill ha en viss man är väl inte feministiska? Måste romanerna själva säga att de är det? Är det självklart att de är det för att de säger det? Om de säger att de inte är det, kan de vara det ändå?

 

*De sa detta på P1 medan jag satt och funderade över en rubrik och har ingenting med själva blogginlägget att göra! Sorry för falsk marknadsföring. Det gäller vad SF har haft för sig i Cannes och låter som en låt med Lustans Lakejer.

som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter

Elegant marmorklocka från danska Aytm

Mitt i köpförbudet – ”I love Dick” var ett undantag för den var arbetsmaterial, dvs. kunde betalas med företagskortet vilket nog doftljus inte kan (?) – fick jag en bok med posten, SGS-FoB007 Officer& Andra ranger av King & Land som jag nu kommer att hajpa oläst eftersom den 1. har en blurb av Knausgård men framför allt eftersom 2. Kristine Næss är jättegullig. Hon var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för ”Bara en människa” och vi var i Finland tillsammans på framträdanden i samband med det. Jag har anledning att tro att den är jättebra. ”Till sist blir hon översatt till svenska, den väl etablerade och säregna författarrösten i Norge. Efter åtta egna böcker”, skriver förlaget. Verkligen på tiden!! Jag känner mig så glatt nordisk efter Nordiska rådet-nomineringen och egentligen som en idiot som inte läst Kristin Næss på norska, men jag är tyvärr lite lat.

Mattan är handvävd av ull från Nya Zeeland och har ett karakteristiskt linjemönster i svart

I ett kapitel besöker han Paestrum, ”ett dammtorrt ställe i södra Kampanien, en paradisisk sommar i början av 90-talet. Då var jag ung och full av reslust, i det avseendet har mycket förändrats.” Det är ett så underbart stycke:

Där hade man vandrat omkring i timmar mellan tempelruiner, förföljd av solen, av tusentals cikadors högspänningssirpande, nedtryckt av de tre massiva templens ståtliga dimensioner. Man hade reagerat som Goethe i denna gulbruna ödemark. Efter de yppiga landskapen vid Neapelbukten hade man hamnat på en karg slätt, i en uttorkad, föga inbjudande trakt, inte riktigt av denna världen. Dammiga vägar, majsfält, några pinjer. Ingenstans hade varningsskylten ”Se upp, arkaiskt!” förberett en på detta sceneri. Utan övergång befann man sig, så långt i väster, framför doriska invandrares kolossala kultbyggnader, en främmande arkitektonisk vegetations skrämmande utväxter. Ungefär som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter. Svettig hade man klättrat uppför trappor, drömskt lagt handen i de breda kannelyrerna på elefantben till kolonner, prövat stenplattornas soliditet genom att ta av sig badskorna – som man genast tog på sig igen, på grund av det tarantelstick som det glödheta golvet gav en. Något av sumpmark var det, trots torrheten; i värmeflimret liknade kolonnerna tjocka vassknippen som dignade under tvärbjälkarnas tyngd. Entasis* var den trollformel som förklarade intrycket, men det lät mer som elefantiasis. Begripligt att en rumsparanoiker som Piranesi här varit i sitt rätta element. Framför allt det så kallade Poseidontemplet, denna mäktiga kropp som andades, en byggnad av idel muskler i tuffsten, hade snabbt fått tyst på en. Och dystert grubblande hade man utlämnat sig sig åt de porösa kolonnmassorna, låtit sig slås ihjäl av dem.

Jag älskar kolonner! Jag har skrivit en roman om det.

 

*Entasis:

entasis

Spanska träen Toy Kitchen

Två saker var bra med ”I love Dick” av Chris Kraus:

”Jag tror … att den idealiska läsaren är en som är förälskad i författaren och kammar igenom texten i jakt på ledtrådar till den personen och till hur den tänker”

”‘Jag hatar nittio procent av allt omkring mig!’ berättade jag för dig. ‘Men resten älskar jag verkligen. Kanske för mycket.'”

Golden Dream lampskärm från Carolina Gynning